Läste en artikel som jag tyckte var otroligt intressant och ville dela med mig utav.

Har blyghet blivit något negativt?

För mig innebär blyghet något positivt och en fin egenskap. Personligen har jag alltid varit blyg, ibland mer, ibland mindre. Jag kan tycka att det har känts jobbigt i perioder, men även nu när jag kommit över en del så räknar jag mig fortfarande som en blyg person, det är den jag är och jag vill inte ändra på det. Jag tycker inte att personlighet är något fel, något som bör ändras. Jag tycker att det är bra att alla är olika.

Min äldsta dotter har fått många kommentarer om att hon är blyg, även min lilla är blyg i början men värmer upp lite snabbare. Det skulle vara oerhört tråkigt om någon skulle påpeka hur man måste vara mer social, öppen och framåt eller få höra att man måste vara mer blyg, försiktig och tillbakadragen. Jag tycker att alla egenskaper kan vara bra på sitt sätt, sedan kan man arbeta med sig själv om det är något som man själv vill.

Utdrag ur artikeln:

”Jag tror att det är väldigt naturligt för barn att vara lite blyga. Det är bra vara lite avvaktande mot dem man inte känner. När man sedan har bekantat sig med en ny människa så släpper blygheten. Det känns bra för de flesta, vi gillar ju egentligen inte att främmande människor kommer för nära inpå. Framfusighet får oss att rygga tillbaka och det känns obekvämt.

Vad är det som gäller idag? Anses blygheten fortfarande vara en prydnad? Idag har ord som ”blyghet” och ”väluppfostrad” nästan en negativ klang. Nästan som om det betydde ”kuvad” och ”hämmad”!

[...]

Så även om ett barn skulle vara lite blyg för människor som de inte känner så betyder det inte alls att de inte är sociala och kan vistas i grupp. Blygheten är faktiskt ett sundhetstecken.”

Läs hela artikeln här.